Det var ett tag sedan... Long time, no writing...

Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön långt under de andras. 

Tills jag såg annonsen. De sökte 26 fritidspedagoger i Örnsköldsvik. 26 stycken! Och eftersom jag ville norrut, pga Lill-stugan, sökte jag de tjänster som inte var på heltid. Ingenting hände, ingenting, ingenting. Men plötsligt händer det, som man säger, och jag blev kallad till två intervjuer i maj. Lyckades styra båda till samma fredag för att kombinera med en helg i stugan. 

Sen rullade allt på. Slag i slag. Fick höra om en kompis kompis som ville hyra ut sin lägenhet i andra hand ett år om hon kom in på skola. Vilket hon gjorde. Om jag fick jobb. Vilket jag fick. Hyra ut min lägenhet i andra hand? Det fick jag. Fick en hyresgäst nästan på en gång. Allt bara föll på plats. Men oj vad det har varit jobbigt, stressigt, planering och tankemöda. Sommaren bara blåste till och de få veckor jag hade i stugan bestod av planering och ångest. Men Stenbock som jag är behöll jag kontrollen och planeringen höll. 

8 augusti började jag jobba. Till en lön på nästan 4000 mer i månaden. I Övik värdesätter man nämligen sina fritidspedagoger. Fast jobb och högre lön. Man tackar!

Så, det finns fler chefer som värdesätter utbildning, kompetens och erfarenhet mer än de låter en långtidssjukskrivning överväga. Läs gärna förra inlägget! 

Sveriges bästa skola 2021? Utan lärare... Taskigt Sundsvalls kommun. Jag vet fler som flyr... 

Så bra fick jag det!

Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.

Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?

I min ålder vabbar man aldrig.

I min ålder har man rätt lång arbetslivserfarenhet.

I min ålder har man hunnit lära sig väldigt mycket.

En annan sak. Jag har redan bränt ut mig, rehabiliterats och har numera verktyg till att hantera stress och trötthet. De som ni anställer idag, kanske är utbrända om några år. Jag har redan gjort allt det där.

Så har jag resonerat och blev så glad när jag läste nedanstående artikel. Det är ju så det är... all min kunskap och erfarenhet – inte ett skit värd. Fördomar styr, och förutfattade meningar.

Som tur var fanns det en arbetsgivare som trodde på mig. Den arbetsgivaren har nu en välutbildad pedagog med 30 års erfarenhet till en billig penning.

Häpp!

Åsa Edman Källströmer, VD på rekryteringsföretaget TNG

från Motivation.se

"Jag ser ofta hur talanger väljs bort. Det är ett oerhört slöseri, men inte så konstigt med tanke på hur många jobbar med rekrytering idag. Bortsortering blir konsekvensen av att man låter medvetna eller omedvetna fördomar styra valet av individer. Man tittar sällan på affärsvärdet och matchar människan utifrån det. Istället väljer man med magen och ögonen vilket ofta gör att man bara hittar en person som är precis likadan som en själv. I de allra flesta fall behöver man inte en kopia av sig själv, snarare tvärtom. Men det känns bra när man känner igen sig.

Åsa Edman Källströmer kallar det för ”en käftsmäll” att man ofta rekryterar på gamla meriter som utbildning eller erfarenhet från en viss roll. Under alla år har rekrytering kört på helt fel spår, menar hon. Bedömningar om möjliga framtida prestationer har gjorts utifrån på förlegad information, vilket påverkat antalet felrekryteringar.

Hon berättar om forskning som har gjorts på urvalsmetoder, den mest kända är metastudien av Schmidt 2012, som visar att begåvning har den största påverkan på en persons förutsättningar att klara en framtida arbetsprestation - samtidigt som till exempel utbildning och erfarenhet har betydligt lägre påverkan. Dina erfarenheter säger enligt forskningen mindre om hur din arbetsprestation kommer att se ut framöver.

Det dräller av människor med jättekapacitet där ute som ingen vågar tro på. Ofta har man redan i annonsen bestämt vem man vill ha och redan där begränsat (sig)

Vi är skyldiga att ta reda på varför människor gör sina val. Det måste vara möjligt att ta ett steg tillbaka i karriären eller ”downshifta” utan att bli diskriminerad på kuppen".

Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.

Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara varje månad.

Bilden snodd från http://www.majzooban.org/en/biography/3945-alfred-nobel.html

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det går inte att affirmera bort smärta. Nej, inte alltid. Kanske ibland, kanske för en del.... 

Och ändå tänker jag - de som har obotlig cancer, ALS eller andra sjukDOMAR - hur tänker de? Jag tror man tänker positivt till en början, men när varje provsvar, varje röntgen visar försämringar... orkar man tänka så då? Går det till en viss gräns? Ser man döden som en befriare?

Jag har inte en dödlig sjukdom, men en handikappande. Jag har migrän, kronisk och svår. 5-6 nätter av veckans sju vaknar jag mitt i natten med smällande, grävande, skärande migrän. 

Det har gått så långt att jag nu inte vill gå och lägga mig. Vill vara vaken dygnet runt för att slippa vakna med skiten. Vakna vid tre-tiden, ligga kvar en stund, ändra läge, byta kudde i förhoppningen att det ska släppa. Inser efter ett tag att det inte går. Sätter mig upp på sängkanten, sitter en bra stund med huvudet i händerna innan jag tar mig till köket och häller upp medicin, livselixiret, lindringen. En treo i ett halvt glas kallt vatten och en Sumatriptan bredvid. 

Lägger mig igen, med värmekudde eller spikmatta. Pluggar in headsetet i öronen och slår på P1-appen. Lyssnar på ett Sommarprogram från 2006, eller senaste Vetenskapsradion Historia, eller nåt annat. Måste ha prat, musik går inte men pratet avleder mig från smärtan. I bästa fall somnar jag men vaknar ofta efter en timme och är grymt kissnödig. Upp igen... ner igen, försök slappna av... somnar kanske. Kissnödig igen och så är det väl nästan dags att kliva upp? 

Tro nu inte att det är över med detta. Ja, huvudvärken är över men nu kommer illamåendet och svettningarna, "bakfyllan" som jag brukar kalla det. 

Tack vare denna medicinering klarar jag att arbeta 75%. Men mina levervärden är inte bra. Ska jag fortsätta äta medicin på det här viset? Att aldrig få sova, vila...? Och det är likadant när jag är ledig. I somras hade jag sex (6) veckors semester - migrän hela tiden, undantaget nån natt då och då. 

Nåt är fel. Fundamentalt fel. 

Sjukvården då? Hånande, mästrande, tablettskrivande, olyssnande. Det finns ett undantag och det är läkaren på neurologen. Han lyssnar, han bryr sig och han försöker. Och då ska ni veta att man kommer inte till neurologen på vanlig migrän, inte. 

Jag är för trött för att hantera det längre, att leva med det. Jag har levt med det i över 40 år, i varierande intensitet. Hur länge orkar man? Hur länge orkar jag? 

Och ni vänliga, medkännande läsare som vill komma med goda råd hänvisar jag till blogginlägget: Den svaga punkten 

Bara för att avsluta med nåt trevligare visar jag den här lilla getabocken som föddes förra helgen

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med. 

Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utveckling och ser framåt. Jag får inte vara med på en massa aktiviteter för min kropp säger stopp. Det är ingen rolig känsla och ja, jag vet, man ska inte tänka så, man ska tänka på allt man FÅR vara med på! 

Men...

Just nu, den här årstiden, vinter och slutet av januari är det skidåkningen jag saknar mest. Det värker i mig när jag ser reklam från olika fjällanläggningar och jag kan känna känslan när man kommer ut till första åket i morgonsolen, ränderna efter pistmaskinen rasslar under skidorna. Det frasar, det skramlar lite från liften. Annars - tystnad. 

Jag levde på skidor som barn. Man lekte i pjäxorna och ville man åka stod skidorna vid knuten. Vi drog runt i skogarna, gjorde egna spår och hopp. Antagligen livsfarligt men vi överlevde bevisligen. Vi fick bra balans och verkligen en känsla för snö. Lovikkavantar fulla med snöklumpar som man åt på. Kall om tårna när man kom in och tog av sig pjäxorna. Varm choklad och limpmackor med prickig korv. 

I tonåren åkte vi slalom, för det skulle man. I verkligheten tog man liften upp till raststugan, satt där med en kopp te och en massa cigg och sen åkte man ner. När jag gick utbildningen till fritidspedagog lärde jag mig åka och när jag senare blev skidinstruktör i Friluftsfrämjandet lärde jag mig ÅKA! Verkligen ÅKA. Jag fick vara med på skidkonferenser i Riksgränsen och i Björkliden. Konferenser med skidfolk från hela världen. Jag fick lära mig åka på engelskt vis, på australiensiskt vis - ja, det är skillnad för de har olika tillgång på och olika typer av både snö och terräng. I Japan står man på skolgården och övar lappkast, sen tar man bussen upp till bergen. En kollega berättade om känslan av en meter nysnö och apor i träden man åkte förbi. 

Längdskidor är lika härligt. Att glida fram mellan snötyngda träd. Jag minns månskensturerna i Övik, i mörka kvällen och med fullmånen över oss. Glänsande spår att följa. Min son följde med, han var 6-7 år då kanske. Första gången var han livrädd för alla skuggor men upplevelsen tog över och sen var han inte rädd. 

Härliga tider.... 

När vi fortfarande var en familj hängde vi i backen så ofta vi kunde. Säsongskort var en prioritet. Om ekonomin tillät for vi till fjälls. Levde billigt och satsade på liftkortet. Mina barns far hade en vurm för att hinna åka alla liftar och alla utförslöpor i systemet. En i viss mån stressande vana. Men han fick åka själv då vi andra föredrog en stund i solen. 

I barndomslandet är det viktigt att leka på skidor, man ska inte behöva skjutsas till backar och preparerade spår. Men nuförtiden funkar inte utrustningen i terräng. Det ska vara special för allting. Eller så svänger pendeln och allt är på väg tillbaka.

När jag är frisk, när jag gått ner i vikt och tränat upp mig ska jag åka skidor igen. Det ska jag!

Jiihaa! Eller "åh, herregud, vilken stil..."

I brist på bättre tar jag mig an utmaningarna igen. Lite rastlös, lite hängig, lite arbetslös... 

Så, varsågod, ärade publikum: nr 38 - Trädgårdslandet

I mitt trädgårdsland växer ingenting, ety jag endast har en balkong. Hos min särbo finns en drivbänk där jag odlat kryddor och örter, något som jag också odlat i balkonglådor och krukor. Men nej, nåt trädgårdsland vill jag inte kalla det.

På den tiden vi hade hus – nej, inte då heller. På en tomt bestående av lerjord där inte ens potatis trivdes fanns endast ett antal vinbärsbuskar. De var dock inte att förakta, jämarns mycket bär blev det och saft som räckte ända till efter jul. Ungarna åt direkt från busken, solvarma, svarta vinbär. Grymt gott! Men grannens ungar fick sig en åthutning när de började spotta bär runt sig och på varandra– så beter man sig inte med naturens gåvor!

Trädgårdslandet. Ja, visst vore det härligt med egna grönsaker, rotfrukter, örter och kryddor. I Lillstugan är det svårt när säsongen är begränsad. Funderar på att odla pärer i en hink, för att ha lite färskt under semestern. Om det blir nån semester. Som arbetslös vet man ingenting.

Men – det får bli balkonglådor hemma till våren. Sallad, dill, persilja, gräslök. Räcker långt det....

Och blommor i Lill-stugan - för dit ska jag, semester eller inte semester... 

Julbakade med mina vuxna barn igår och vi kom fram till att pepparkakor är bland det mest politiskt korrekta man kan baka. Förutsatt att man har ett antal olika formar... Våra har funnits med sen jag var barn, i tidernas begynnelse, när ännu dinosaurierna vandrade på jorden. Nej, men 1950-talet i alla fall.

Okej, häng nu inte upp er på de sneda, mulliga formerna - äro inte vi alla lite mulliga och sneda numera?  Färgen - allt från ljust brunt till nästan svart. Och det är ju bara utanpå, de smakar alla lika gott. Och handen på hjärtat - vi vill alla vara bruna. Solarier, utomlands, brun-utan-sol, spray-tan. Utsidan, ytan....inuti äro vi alla lika. 

Vi börjar med stjärnan, som är en form de flesta har. Vår är femuddig och den går att använda som Betlehems stjärna, men också som pentagram - t o m inverterat om man så vill. 

Halvmånen kanske inte är så vanlig, men den får stå för islam som är en världsreligion. Månen är också en himlakropp som påverkar oss, i gammal folktro mest negativt - mångalen kunde man bli! Halvmånen kanske då kan stå för balans, mittemellan ny och full... lite halvgalen bara då. 

Bocken är djävulen och stod för det onda, motpolen till St Nikolaus som var ett turkiskt helgon. Var man snäll fick man godis, annars fick man smisk. Julbocken hade en kortare storhetstid i slutet av 1800-talet i Sverige, innan jultomten tog över helt. Vår bock verkar vara på språng att stånga någon.

Grisen, vårt nordiska fläsk. I Valhall slaktades grisen Särimner varje kväll, benen sparades och som ett mirakel uppstod han igen varje morgon. Det kan inte ha varit nåt roligt liv...? Om han nu visste vad som skulle hända. Han kanske var lyckligt ovetande. 

Granen - Medelpads landskapsblomma och upphovet till Norrlands välstånd, skogen förstås. Sågverken, sjöfarten, handeln med fjärran länder där vi fick kryddor och exotiska frukter. Apelsiner t ex. 

Mannen och kvinnan, kvinnan och mannen. Den helt igenom PK-bagaren bakar 48% gummor och 52% gubbar. Vill man fortsätta på den linjen packar man gubbar och gummor, gubbar och gubbar samt gummor och gummor tillsammans. Allt för den fria kärleken som sammanfattas i formen av ett hjärta. 

Såklart, för störst av allt är kärleken. Och fred på jorden....   

"...borta vid västerrand slocknar Orion... "

Så lyder en rad i dikten "Betlehems stjärna" av Viktor Rydberg, som tonsatt av Alice Tegnér blev en av våra käraste julsånger - och en av mina favoriter. Trots min hedniska tro känner jag starkt för julen, kanske just för att det är en hednisk högtid från början? Och nu pratar jag om yule, jõl, ylir som är de gamla orden för denna tid. Finskans joulua stammar också därifrån, liksom vårt eget jul. Årshjulet? Ja, kanske.

Midvintersolståndet är min favorittid på året - då allt vänder mot ljuset och i hedna tid måste det ha varit oerhört starkt att mitt i värsta mörkret se ljuset återkomma så sakteliga. Vad tänkte forntidens människor när de såg upp emot stjärnorna? Orion, som täckte en stor del av himlen måste ha varit imponerande då. Den är imponerande nu. 

Wikipedia: "Orion var en jättelik jägare i grekisk mytologi. Berättelserna om Orion är mycket olika varandra och flera olika historier existerar om hur han föddes och hur han dog och blev en stjärnbild. 

En berättelse av den romerske poeten Ovidius säger att Orion föddes när Zeus, Poseidon och Hermes var i Beotien. De kom till en hydda där en gamling bjöd dem att äta och hedrade dem genom att slakta en oxe. Gamlingen berättar att hans högsta önskan var att få en son, men problemet var att han inte hade någon hustru. Gudarna tackade för maten genom att kasta sitt vatten på oxhuden och säga till gamlingen att gräva ner den i jorden och gräva upp den igen om nio månader. Gamlingen gjorde som gudarna sade och efter nio månader grävde han upp skinnet som då hade förvandlats till den nyfödde Orion.

Eftersom han var son till Poseidon kunde han gå över haven. En gång kom han till ön Chios och när han var berusad försökte han våldta Merope som var dotter till kung Oinopion. Som straff lyckades Oinopion förblinda honom men han fick synen åter av Helios som var kär i honom.

Hans död beskrivs på olika sätt. En historia berättar att gudinnan Artemis dödade honom av svartsjuka, en annan att hon blev lurad av den svartsjuke Apollon att döda honom. Ännu en berättar att Orion sade att han inte var rädd för några varelser på jorden. Då skickade gudarna en skorpion som stack ihjäl honom. Därefter blev både Orion och skorpionen stjärnbilder."

Orions bälte kallades också Freja-tenen.

En gammal tro är att allt arbete ska vara färdigt till julen och allt som går runt ska stå stilla, t ex spinnrocken. På spinnrocken sitter sländan - som också kallades Freja-tenen. På julnatten skulle spinnrocken stå stilla och Freja-tenen ställdes rakt upp - när man spinner ligger den ner, åtminstone lutar den ordentligt. Samma med Orions bälte. Under julnatten stod stjärnraden nästan rakt upp, ett tecken så gott som något på att midvintern var inne. 

Första gången jag hörde talas om detta var när jag utbildades som guide i Gene Fornby och eftersom jag då hade en astronimi-intresserad make kollade han genast upp stjärnhimlen för ca 2000 år sedan. Och mycket riktigt - under midvintern var Orions bälte nästan lodrätt. Numera inträffar det i mars, ett tecken på förändringen  i tideräkningen och jordens och stjärnornas rotation. 

Men förstår ni vad fascinerande!

Att när man såg Orions bälte nästan lodrätt avstannade allt arbete och midvinterfesten, yule, jõl och ylir kunde börja. Man "drack jul" och firade i flera veckors tid. Kanske tills man såg att ljuset började återvända. 

I morgon, söndag, är det "mörkermåne", "svartmåne".. och på måndag är det vintersolstånd och nymåne. Vilken tid för förändring och något nytt! En spännande tid som vi har möjlighet att påverka, att göra till det vi vill. 

Min vän Oona har översatt en text om just det här: 

"Vintersolståndet inträffar bara timmar innan nymånen i Stenbocken ... Detta är en perfekt tid att tänka på, och skapa en ny kosmisk berättelse, som kan forma vår medvetenhet om de möjligheter som finns framför oss. Lämna bakom oss patriarkatets berättelse om skräck och rädsla, girighet och dominans .

"Med Uranus i Väduren , kan vi komma åt vår " inre krigare " och återta kunskapen om de gamla pionjärerna som var vi i andra livstider Om du tror att du under många livstider låtit våra själar växa i medvetenhet och helhet, då kan vi också gå inåt och återta de gåvor vi har utvecklat i alla dessa livstider .

Bara det faktum att vi är här nu , i denna tidsålder, innebär att vi förmodligen har gjort det här förut. Så börja nu på din nya berättelse. Det är dags. Kosmos väntar ... . "

Orion visar vägen....til Ars og Fridhar...fred och vänskap!